Just nu pågår ett stor tävling i laget. En tre-kamp som Anders ”Ove”Augustsson håller i. Det kostar 20- 50 kronor att vara med. Man väljer själv hur mycket man vill lägga. Häromdagen frågade jag Anders vad pengarna gick till. ”Materialkostnader” fick jag till svar. I första rundan hade Anders med sig ett spel hemifrån. I den andra rundan som pågår just nu, spelar vi pingis på ett väl använt minipingisbord med pingisrack från tidigt 80-tal. Det måste vara något i hästväg som väntar i den tredje och sista rundan då inte en krona kan ha använts hittills. Nedan ser du en bild från pingisen i omklädningsgrummet.

Häromdagen vann u-21 mot Falkenberg med 3-2. Stenman som vaktade målet fick ett sedvanligt vredesutbrott och vrålade efter en missad utspark. Vår burvältare uttryckte sitt missnöje med ett ordval utanför förbundets ”Noll-tolerans”-system. Det röda kortet innebar att Tomas Eriksson, 1, 67 lång, fick hoppa in i målet. Nedan ser du ett av hans ingipanden.

Kolla denna, Youtube-länken på oss i laget:

Tack Per!

Nä, nu måste jag kila… Ses snart!

Fidde

Första kortet var billigt. Hade aldrig varit gult en serie högre upp. Gick visserligen in tufft i en duell bakifrån som jag alltid försöker göra. Men inte fult. Gissar att jag hade samlat ihop till det kortet. Andra kortet kom några minuter från slutet. Sylvia hade satt in en snabb liten snubbe. Pigg som fan verkade han vara. Boll i djupet som jag tajmade lite galet. Drog han i armen av ren reflex för att slippa löpa max. Domaren uppfattade situationen och jag fick skämmas när jag lunkade av planen.

Som tur är har jag grymma lagkompisar. Lagkompisar som man kan räkna med. Lagkompisar som ställer upp för varandra. Lagkompisar som alla älskar att vinna. Tack grabbar. Nu gav vi oss själva chansen att få spela årets roligaste match på lördag. Seriefinal mot Värnamo…

Efter vårt 1-0..

Årets par. Det diskuteras flitigt i laget om vilka som blir årets par. Årets par kommer bli två personer i laget som fattat tycke för varandra. Just nu leder Hannes och Christian ganska komfortabelt. Killarna ler så fort de tittar på varandra och jargongen pojkarna emellan är lika flirtig som den mellan Tom Hanks och Meg Ryan i ”Du har mail”.

Veckans Ove. Innan matcherna har vi myntkastning. Det kostar inte mer än en krona att vara med och är frivilligt. Igår ställde startfältet upp sig på en rad. Augustsson ställde sig någon meter ifrån alla andra, vilket fick till följd att Lasse frågade honom om han var med eller inte. ”Jag måste bara se hur bra ni kastar innan jag bestämmer mig”, svarade ikonen.

Med Peter Nilsson i laget hade våra chanser till avancemang ökat betydligt. En spelare av rang. Tyvärr är han inte lika bra på köksbestyr. Nyligen tappade han en tallrik på foten när han stod och diska varpå en sena i stortån gick av. Nu missar han med största sannolikhet resten av säsongen. Att en tallrik från IKEA kan fälla avgörandet i Söderettans toppstrid var inte helt förutsägbart…

Veckans bild måste vara den nedan. I stort sätt alla i laget kom till träningen i shorts häromdagen och var klädda ungefär som Christian( t.v.). Men inte Robban. Han körde långkalsonger. Fina kontraster.

Måste kila,

Fidde

Just nu är det mycket matchande. Match i lördags, U-21 match igår, derby mot Västra Frölunda imorgon och match på söndag. Träningen planeras därefter. Ingen hög intensitet utan mer tekniska och taktiska moment gnuggas. Västra Frölunda imorgon kommer bli en tuff uppgift. Vi känner väl till Frölunda och har stor respekt för laget då man har ett stabilt försvar och flera bollskickliga spelare. Därför är jag förvånad över att laget inte befinner sig högre upp i tabellen.

0-0, 1-1, 0-0 är serieresultaten mellan Qviding och Västra Frölunda under senare år. Matchen imorgon innehåller mycket press och nerv. Frölunda slåss för överlevnad och vi för att försöka hänga på topplagen. Att det dessutom är mycket prestige som står på spel kryddar morgondagens tillställning än mer.

Den som följt bloggen lite mera frekvent vet att undertecknad med stor glädje tar upp olika händelse runt Anders ”Ove” Augustsson. Det är jag inte ensam om. En av de andra killarna i laget, som gärna vill vara anonym, tipsade mig häromdagen. Även han vill klämma åt Augustsson. Han drog in mig i en vrå nere vid Valhalla och berättade under största sekretess en historia om vår karismatiske Anders-Ove. Den är från i våras:

Klockan 21.49 den 1 maj ringde det i Josef Karlssons telefon. Josef som spelade i Qviding säsongerna 06-08  är utbildad civilekonom och spelar numer för Häcken. Josef får tack vare sina ekonomiska färdigheter ofta stå till tjänst med assistens i deklarationstider. I luren möttes han av en mansröst med bohuslänsk dialekt:

- Hej, det är Anders.
-Jahaaa, tjenare, sa Josef avvaktande, utan att ha en susning om vem denne Anders kunde vara. Dock dolde han det och låtsades känna igen den som ringde.
- Vilka rutor är det jag ska fylla i?, frågade den något skumme mannen i andra änden av telefonen.
- Vad menar du, frågade Josef som fortfarande inte visste vem han pratade med. Vem i helvette är detta, tänkte han för sig själv. Det är ju inte Anders Johansson från Värnamo, inte Anders Alexandersson och inte är det Anders på mitt gamla jobb heller. Vilka mer Anders känner jag. Tankarna for fram och tillbaka.
- På skattedeklarationen alltså. Vilka rutor är det jag ska fylla i för att maxa återbetalningen, fortsatte skummisen i luren.
- Det berooor ju påååå. Josef drog ut på meningarna så gott det gick i förhoppning att polletten skulle trilla ner.

Det var inte förrän Anders nämnde att han fått numret av Gravem, ytterligare en duktig fotbollspelare med stora ekonomiska egenintressen, som Josef insåg vem detta kunde vara. Ryktet om Ove hade spridit sig över älven till Hisingen.Josef antog nu, helt riktigt, att det var Anders Augustsson från Qviding som ringde.

Det är som sagt inte helt ovanligt att Josef Karlsson får hjälpa lagkompisar med skattedeklarationen.
Mer ovanligt är att främlingar ringer och ber om hans hjälp.
Anders Augustsson och Josef Karlsson hade innan den 1 maj klockan 21.49 år 2010 aldrig pratat med varandra.
Nu kan Josef räkna med att få en påringning varje vår…  

Ses imorgon på Valhalla klockan 19.00,

Fidde

I söndags slog Mr Facebook 2009, Johan Hagman, ytterligare ett nytt rekord på den amerikanska nätgemenskapssidan. 112 gillningar under en timme borde göra att han är med och slåss om titeln även år 2010.

I tisdags var det u-21 match mot IFK Göteborg. Jag imponerades av våra unga spelare som stod upp så bra, uddamålsförlusten till trots. Det märks att P-W, Peter och Roger också gör ett väldigt bra jobb.

Veckans Ove: Har ju tidigare skrivit om att Anders Augustsson går under namnet Ove i laget. Anledningen förstår alla som såg Solsidan på TV:4 i våras. Det finns små knep att tjäna pengar som Anders inte alls är främmande för att ta till. Ibland med hjälp av sin omgivning medan det ibland räcker att vara lite vaken.  Nu var det ett tag sedan jag skrev om hans förehavanden men häromdagen fick vi reda på att ränderna inte gått helt ur: Anders Augustsson kom i vanlig ordning in i omklädningsrummet med händerna fulla. Denna gång bar han på en bal med toalettpapper. Balen var så stor att den tog upp både hans och Tomas plats i omklädningsrummet. Tomas såg inte allt för nöjd ut när han blev tvungen att stå upp under sitt ombyte. Inte ens Anders ärligt menade ursäkter fick Tomas att se gladare ut.
- Du får ursäkta Tomas. Men det var extrapris på Willys. Jag kunde inte motstå, sa Augustsson samtidigt som klappade på balen som om det vore hans lilla pudel.

Kors i taket. Jag såg att Stefan duschade efter u-21-matchen senast.

Hetaste ämnet i omklädningsrummet just nu måste vara Anders Augustssons glödheta trekamp som just nu genomförs. I andra rundan väntar minibordtennis. Att det kostar pengar att vara med behöver jag väl inte ens nämna. Nedan följer en bild på omklädningsrumsflugan från i Juli.

Ingen TV i omklädningsrummet. Då tejpade Sahlin upp sin Iphone och räddade VM för oss.

Har undrat varför Robban sneglat så på Sahlin de senaste dagarna. Igår fick jag mitt svar. Nu springer båda grabbarna runt i var sin tofs. Mäktigt!

Under veckans träningar gnuggar Lasse och Per detaljer med oss, för att komma så väl förberedda till Skövdematchen som möjligt. Tyvärr tillintetgör tre gula kort mitt deltagande. Istället blir det barnkalas hos grannarna med Oliver. Ett ganska trevligt plåster på det såret. Undra om Lindstöm vill hänga med?

Peter Nilsson är skadad och missar resten av säsongen. Det var en chockad trupp som mottog nyheten av Lasse innan gårdagens träning. Vi lider med Peter och med oss själva. Nu blir uppgiften ännu svårare.

Oj, igår torskade Sylvia. Det tackar nog Värnamo för…

Måste kila,

Fidde

Häromdagen satt vi ett gäng i omklädningsrummet och diskuterade Kenans bakgrund. Under diskussionen kom vår brasilianske lagkamrat Musseli in genom dörren.
-Musseli pratar ju bättre svenska än vad du gör, och han kom till Sverige 07, sa Sahlin lika spydigt som vanligt.
Kenan bara skrattade.
– Eller hur Musseli, fortsatte Sahlin. Du pratar bra svenska nu?
- Va, svarade Musseli som inte verkade förstå någonting av diskussionen.
Sahlin började prata lite långsammare och artikulerade aningen bättre när han repeterade meningen:
- DU PRATAR BRA SVENSKA NU?
Musselis svar var lika malplacerat som underhållande.
- Varför?, var brasilianarens något överraskande svar.

Vilken underbar skön känsla det är att vinna fotbollsmatcher. Nu har vi häng på andraplatsen, inbillar jag mig. Vi tittar nämligen inte särskilt ofta på tabellen. Inte än.

Lägret i Stenungsund blev riktigt lyckat. Stefan Runeman, ett av våra nyförvärv, gjorde misstaget att glömma att ta med sig handduken till första träningen, varpå han var tvungen att åka tillbaka till anläggningen i träningskläder och duscha i sitt rum. Det skulle stå honom dyrt. ”Svett-Steffe” kallades han under resten av lägret.

Är faktiskt väldigt glad att jag ens sitter här idag. Har nämligen aldrig varit så nära döden som i tisdags. Stenman hade nämligen just tagit körkort och dagen till ära fått låna sin systers bil. Oaktsam som jag var, bad jag naturligtvis om att få skjuts hem. Borde ha anat ugglor i mossen, då han inledde med ett kärringstopp. Vi hade inte hunnit ut från parkeringen förrän vi var tre centimeter, jag skojar inte, från att få motorhuven intryckt av en gul Honda. Två minuter senare hade en något skakig Stenman fått ytterligare två kärringstopp och varit tiondelar från att köra över en ”skateare” vid ett övergångsställe. Undra om hans syster visste vad hon gjorde när hon lånade ut bilen. Att man överlevde den resan är närmast ett mirakel.

För några dagar sedan lärde sig Oliver att fånga ett halvmeterskast med plastboll. 15 infångningar i rad blev rekordet. Måtte han bara inte bli målvakt…

Inkilen som ägde rum under lördagskvällen i Stenungsund var mycket lyckad. Ett nytt inslag var ”Uppdraget”. De nya spelarna var tvungna att under kvällen utföra vissa uppdrag som vi ”gamlingar” gett order om. Erik Hammar skulle spela att han var ”PartyPatrullens” största fan. PartyPatrullen var nämligen bandet som uppträdde på Stenungsbaden under kvällen. Han gick in för uppdraget till den grad att undertecknad vid ett tillfälle var tvungen att ha Hammar på axlarna. Ett annat härligt minne var när ”Svett-Steffe” lyckades tjata sig in på utestället iklädd sina träningskläder. Hans uppgift var självklart att bära träningskläderna under hela kvällen. Starkt gjort. Peter Nilsson, a.k.a Torbjörn Nilssons son, fick det något besvärande uppdraget att inleda minst tio konversationer under kvällen med meningen: ”Känner du inte igen mig, det är ju jag- Torbjörns pöjk”. Ett uppdrag han löste med bravur enligt övervakare Stenman.

Fan vad gött det är att vinna. Om jag glömde nämna det.

Vi hörs snart,

Utefter Marmaris vidsträckta strandpromenad avlöste restaurangerna och klubbarna varandra. Ju mer centralt du kom än dyrare blev måltiderna, än mer ökade inkastarnas intensitet och än mer höjdes ljudvolymen från högtalarna. Musiken blev allt högre för varje steg man tog. Uteställena tävlade om turisternas uppmärksamhet och det andades kommers. Vi beslöt oss för att hitta en restaurang med något lägre musik. Vi hittade en tvåvåningsrestaurang och tog plats på övervåningen. Övervåningen var en jättelik altan där vi kunde se ut på gästerna nedanför. Vår förväntan var en trevlig avslappnad middag vid medelhavet men den infriades inte. Redan efter en minut hade Oliver kastat ner en gaffel över balkongräcket, vilken träffade en turkisk man på armen.  Då insåg vi att det kommer bli en tuff vecka. Mannen överlevde och vi också. Detta var inte bara det första restaurangbesöket utan även det sista.

Nu är det skönt att vara tillbaka. Det har varit kul att träffa alla under den gångna veckan. Det mesta är sig likt men en och annan förändrig kan man allt skönja. Bl.a fyra nya ansikten: Stefan Runeman, Erik Hammar, Peter Nilsson och Jonathan Ask. Trevliga bekantskaper. Dessutom har Kenan blivit näst intill svart, Christan röd, Rickard skär och Tomas har faktiskt lyckats bli ännu vitare. Anders har hittat in, hör och häpna, den gamla klassiska pottfrillan. Helt sjukt. Har inte sett den på snart 15 år, så dyker Augustsson upp med den. Härligt. Vidare så har Wallin gått ner i vikt, Musseli skaffat mohikanfrisyr och Anton blivit ännu snyggare. Erik och Ronald ser ganska trötta ut efter veckan som gått. En invigning och sex Gothia-cup discon har slitit på våra talanger. Mattias och Kålle har också haft en helgalen semester. Liseberg tolv av tolv dagar. ”Balder äger” ropade Kålle i torsdags. Värst av allt: Sahlin har skaffat tofs.

Nu i helgen befinner vi oss i Stenungsund på träningsläger. Meningen är att spetsa formen till omstarten mot Lund nästa lördag. Det kan komma lite bilder under veckan. Måste kila. De nya grabbarna ska inkilas. Med sans och balans. Lund är ju ingen lätt nöt att knäcka.

Fidde

P.S. Ett stort grattis fill F-95 för deras (våra) framgångar i Gothia Cup. Otroligt bra gjort!!/ A-laget D.S

När vi avslutat samtalet inser jag att jag knappt uppfattat ett ord vad han har sagt. Något om fritt inträde och vuvuzelor. Jag får ringa upp honom efter frukosten tänker jag när jag fumlar på mig mina blåvitrandiga pyjamasbyxor. Jag har en förväntansfull nervös känsla i kroppen. En nervositet som jag tycker om att ha. Det är nämligen matchdag. Vi ska resa till Skåne för att ta oss an Kristianstad.

Två timmar senare sitter jag på bussen. Eller sitter och sitter, jag ligger mestadels på min gula skumgummimadrass. Madrassen som alla trampar på. Den är ganska äcklig faktiskt. Längst fram i bussen sitter tränarna och pratar svensk fotboll, internationell fotboll, herrfotboll, damfotboll och kan som omväxling glida in på lite latinska muskelgrupper när Dan får ordet. Augustsson sitter strax bakom och rättar prov. Kenan och Anton kollar film. Bergendorf halsar i sig någon hälsoshake. Rickard surfar på Stenmans dator. -Titta här David. Se hur fina vi blev på den här bilden. Som klippta och skurna för varandra liksom, säger han och vinklar datorn mot Stenman. Vår burväktare ser besvärad ut då han inser att han kommer ha svårt att vara helt ärlig. På bilden syns nämligen Rickard omfamna och pussa på sin flickvän Johanna, som om paret övat synkroniserade ”posar” i oändlighet. –Mmm ni är jättefina, mumlar Stenman.

Längre bak i bussen sitter Lindström, Wallin och Thomas Ericsson och pratar. Eller Tomas och Lindström lyssnar mest. Wallin pratar däremot desto mer. Han är verkligen igång idag och pratar med en sådan frenesi, fart och engagemang att endast Lasse Granqvist på Radiosporten hade hängt med. Snett bakom grabbarna sitter Hagman och uppdaterar sin Facebook-status till: ”Idag blir det Kristianstad tur å retur”. Både kroppsspråk och ansiktsuttryck utstrålar förväntningar över vad vänner och bekanta ska tycka om hans senaste lilla nätpåhitt. Simon ligger och vilar tvärs över sina bägge säten och Fuad lyssnar på musik. Stämningen är avslappnad och inte särskilt sprallig. Kanske för att det är tidigt? Kanske för att det är match? Kanske för att Sahlin är avstängd och därmed inte är med på bussen?

Matchen går bra. Rent spelmässigt gör vi väl ingen höjdarprestation. Vi börjar matchen bra och Thomas ger oss ledningen efter en retur. Sedan stagnerar vårt spel i värmen och vi får inrikta oss på försvarsspel och omställningar. Som tur är vinner vi efter att Fuad punkterat matchen efter en patenterad djupledslöpning. Segern påverkar resan hem väsentligt. Den är betydligt mer livad än ditresan. Det sjungs, skriks och vrålas. Längst bak liras det maffia. Alla är nöjda och glada. Den enda som ser nedstämd ut är Hagman. Hagmans uppdatering av sin facebookstatus från i förmiddags har inte alls givit den respons han önskade. Inte ens Ljungan och inte heller Wiklander har tyckt till och ”gillat” målvaktens uppdatering. Hans två säkraste kort. Det är bara Robban som kommenterat med ordet ”kung”, vilket inte verkar vara tillräckligt.

När vi rullar in på parkeringen vid Valhalla i nattmörkret sammanfattar Christian dagen. -En dag på jobbet, säger han följt av en gäspning. Det är ett trött gäng som stapplar av bussen.
Trött men svårslaget…

Frustrationen växer för varje hinder jag kommer till. Dans rörlighetsbana är lika utvecklande som avslöjande. Två häckar fram har jag fysprofeten Fuad Hyseni, vilket knappast gör att jag ser bättre ut på banan. Hans kropp påminner om en avatar. Muskulös som en grekisk gud, spänstig som Stefan Holm och smidig som en leopard. Upp med höger knä. Över med benet samtidigt som du är rak i kroppen. Lyft vänster ben. vik knäleden, över med benet. Denna gång vidrör jag bara häcken med ena skosnöret. Ett litet framsteg tycker jag allt. Mer luft under mina vingar hinner jag inte att få:
- Rakare i kroppen på nästa häck Fidde, hör jag nämligen Fransson tillrättavisa mig.

Dans lille favoritadept, Fuad, har 20 centimeter till godo när han elegant avverkar häck efter häck. Grabben verkar ju som framavlad för att glänsa på Franssons fyspass, tänker jag för mig själv. Har bra lust att fälla honom så han river ett par av häckarna. Bakom mig hör jag hur Erik stånkar och stönar. Fan, vad han låter mycket när han tränar, tänker jag för mig själv. Det verkar som att han har det lika tufft som jag. Sista häcken går bra tycker jag själv men innan jag klappat färdigt mig själv på axeln öppnar Fransson käften igen.
-Titta på Fuad Fidde!
-Joo jag har sett honom, mumlar jag för mig själv innan det är dags för nästa moment på Franssons bana. Denna gång ska vi också ta oss över häckar. Fast nu ska vi hoppa över. Först ser jag Fuad studsa över som om att han hade fjädringarna från Doodle Jump fäst under skorna. Själv tar jag mig nätt och jämnt över. Jag skakar loss mina ben efter sista hoppet. Nu gäller det att lösa stegen- Koordinationsstegen.

Först ska den lille ballerinan Fuad dansa sig igenom. Tony Irwin hade fällt tårar, ifall han sett Fuad göra koordinationsövningarna i stegen. Vackert är ett ganska snällt adjektiv. Sedan är det min tur. Höger fot först tänker jag. Sedan vänster bakom. Jag klampar igenom stegen samtidigt som jag hör Fuad och de andra skratta en del. Men det går ganska bra faktiskt. Jag trampar bara på plasten fyra gånger. Jag känner mig riktigt nöjd efter stegen. Ändå kommer Dan fram och lägger armen om mig och säger att det går bättre nästa gång Fidde.

Och visst gör det. Vill man så kan man nästan alltid utvecklas. Oavsett ålder. Därför längtar jag redan till nästa förmiddagspass.

Fidde

Spelar vi som sist så har vi chansen mot Norrköpingslaget. Undra om det var mitt pepp-talk som fick igång grabbarna i söndags? Skulle inte tro det. Det gick nämligen inte så bra. Innan matcherna står vi alltid i en cirkel ute på plan för att peppa upp varandra. ”Nu tänker vi på det här och det här. Tillsammans är vi starka” osv. Sedan brukar jag avsluta med att fråga: ska vi vinna? Inte i någon lugn samtalston, utan jag brukar skrika ut det varpå alla svarar JAAAA!! Av misstag råkade jag denna gång byta fras från ska vi vinna till en avslutningsfras som jag brukar runda av mina telefonsamtal med, vilket gjorde att alla  i cirkeln såg ganska snopna ut. Istället för ska vi vinna skrek jag; ha det gött!!

Alla i laget började skratta. Simon och jag slutade inte skratta förrän efter spelet var igång. En ganska komisk upplevelse faktiskt. Gött, det hade vi det ialla fall. Nedan ser du bild från omklädningsrummet efteråt.

Så här ser det ut innifrån kupén i vårat tåg

Annars är det lugnt. Har precis gjort klart en artikel om Qvidings sommarfotbollskola uppe i Skåtås. Framtiden verkar säkrad. De två konstgräsplanerna kryllar av både pojkar och flickor. Barnen dribblar konor, tränar passningar och bollmottagningar. Någon grupp kör stafett. Ett annat gäng tränar avslut. På en tredje plan spelar man match. -Vi är Argentina och dom är Spanien, berättar sexårige Malte som vilar upp sig vid sidan av planen. Argentina leder med 2-1 men drabbas av ett kraftigt avbräck då en av lagets tongivande skadar sig.
-Nej, Messi är skadad. Nu kan vi aldrig vinna, fortsätter Malte. En ledare rusar fram till den skadade pojken och tillsammans linkar de av planen. Det visade sig att det inte var någon större fara. Messi hade bara tappat en tand. Till slut kunde Argentina vinna matchen. Halva Spaniens lag ville nämligen gå på toaletten, samtidigt, vilket lämnade vissa luckor i försvaret.

Nä, nog tjatat. Ses snart…

Fidde

Hade tänkt börja lite mer blygsamt, eftersom jag vet att det finns några läsare i laget som än så länge fungerar bättre när ödmjukhet finns där, men valde ändå denna något mer högmodiga inledning. Det är trots allt lite roligare. Dessutom vet jag att alla i laget är medvetna om vad som väntar nästa söndag. Vi är nog ganska ödmjuka inför den uppgiften oavsett vad jag skriver.

Gårdagens match var en av de bättre vi gjort i år. Lite mer rörelse, fantasi och spets i våra anfall, kombinerat med stabilt försvarsspel. Ändå känner jag att det finns mer att hämta ur det här laget, när vi lärt känna varandra ännu bättre och anammat vår spelidé än mer. Men det är ganska roligt att vara undertecknad och spela i Qviding just nu. Trivs verkligen med min omgivning minst sagt. Både på planen men också vid sidan av. Stämningen är grym i det här gänget.

Annars har helgen varit ganska lugn. Oliver har kommit in i en puss-fas, vilket är väldigt roligt. Han skjuter fram sin underläpp i tid och otid vilket är signalen för att det ska pussas.

Häromdagen träffade vi på tre gamla lagkamrater på stan: Mauri, Bulun och Björn. Bulun hade även sin dotter Leah i famnen. När vi stod där och snackade körde Oliver lika plötsligt som beslutsamt fram sin underläpp. Oliver hade bestämt sig för vem som skulle få sig en blöt och snorig puss. Det var Björn Anderson, 2 meter över havet, som var den utvalde. Oliver skulle till varje pris pussa på bjässen från Fåglum. Han nöjde sig inte med en puss. Björn fick ställa upp tills läpparna började nara sönder.

Ibland undrar jag verkligen hur Oliver tänker. Han kan få mjuka, underbara pussar av sin mor, vars läppar smakar hallon. Eller pussar av jämnåriga Leah, söt som socker. Så väljer han Björn Anderssons vars mun knappt syns för oss vanliga, så vida man inte står på en stege och vars läppar nätt och jämnt kan skönjas bland allt skäggstubb.

Han är härlig nu vår grabb. Går runt och babblar på sitt egna språk hela tiden. Ibland låter han väldigt aggressiv. Som häromdagen när vi var på en lekplats och träffade 5-åriga Alexandra.
- Jag fattar inte vad han säger, sa Alexandra märkbart besvärad över att inte förstå. Oliver fortsatte att skälla. -Vad säger han, frågade Alexandra mig. Han bara pratar och pratar men jag fattar ingenting, fortsatte hon. Det gick inte att ta miste på att hon var väldigt störd över Olivers ofullkomliga språk. Jag kände mig lite stressad över situationen. Oliver lät väldigt aggressiv och ville verkligen ha något sagt. Alexandra var förbannad för att hon inte förstod honom. – Han säger att du har så fina skor, hörde jag mig själv säga.

- Åh, tack. Gud vad glad jag blir, svarade Alexandra och log med hela ansiktet mot Oliver. Jag hade själv inte kunnat formulera tacksamhet på ett mognare sätt än vad den 5-åriga flickan gjorde.

Barn är roliga. Jaja, det blev mkt Oliver idag. Vet nästan aldrig vad jag ska skriva om när jag börjar.
Bifogar en bild på min son. De som känner mig väl, ser nog en och annan likhet…

Fidde

En liten stekare i viktigt samtal

Den gångna helgens derby mot Västra Frölunda var väl inte den vackraste matchen jag spelat. Men vi kämpar och sliter allt vad vi har i 90 minuter, vilket gör att vi är ganska svåra att göra mål på. Nu gäller det att behålla det engagemanget och den disciplinen samtidigt som vi höjer kvalitén i vårt spel. Då kommer till och med seriefavoriterna Skövde att få svårt att sno med sig alla tre poängen på lördag.

För några veckor sedan tyckte jag att vi spelare var alldeles för snälla på träning. Man sade förlåt när man tacklat någon. Ingen visste vad ställningen var i smålagsmatcherna. Ingen blev sur eller arg efter träningarna. Nu märker jag en klar skillnad. Vinnarskallarna har börjat titta fram. Gårdagens smålagsspel följde jag från sidan då en ömmande häl omöjliggjorde mitt deltagande.

Hannes Sahlin och Johan Björkeryd drog sönder kläderna på varandra för att vinna en närkamp. Jon skrek på någon tills ansiktet inte gick att bli rödare, tills man trodde att de uppumpade blodådrorna på skallen skulle brista, tills rösten gav vika likt en tonåring i målbrottet. Allt för att någon inte tog sitt jobb ordentligt. Kålle smällde på allt som rörde sig och Wallin sprang omkring som om han vore Gattuso. Vid ett tillfälle glidtacklade han en boll som för länge sedan passerat linjen. Så längesedan att Stenman redan hunnit hämta ut en ny boll ur målet och satt igång ett nytt anfall. Att Christian Lindströms lag förlorat insåg man så fort han lämnat planen. I rask takt traskade den annars så sociale Christian i riktning mot sin vattenflaska. Han promenerade så fort att han närmast påminde om en OS-gångare på upploppet. Utan att säga ett ord till någon fortsatte promenaden in till omklädningsrummet. Rickard måste också ha varit med i det laget. Han såg gråtfärdig ut. Hagman blev så arg att han under resten av kvällen inte ”gillade” en endaste status på Facebook.

Nu kan man fråga vem som helst vad det står i matcherna och alla vet. Detta tyder på att det finns en vilja bland spelarna.
Det är den viktigaste drivkraften. Bollmottagningar, passningsspel, rörelse och djupledslöpningar går att utveckla. 
Framförallt om viljan finns.

Fidde

Strax innan Tomas trycker in avgörande målet

Nästa bild visar jublet efteråt. Som Christian uttryckte det. Riktigt synkad luftring.

Luftring

Ännu mer jubel. Kolla in Stenmans löpsteg. Yannick Tregaro hade inte varit helt nöjd om Stenman varit hans adept.

Mer jubel

I ärlighetens namn måste vi erkänna att vi hade tur. Vi gjorde ingen bra match och det krävs en rejäl höjning om vi ska få med oss poäng i derbyt mot Frölunda på lördag. Kommer bli en riktigt tuff match mellan två bra lag!

Annars är det ganska lugnt. Stämningen är på topp efter segrarna och man längtar efter varje träning. Det händer alltid något. Igår kom Augustsson in i omklädningsrummet: -Helt sjukt. Kolla hur jag går, sade Anders samtidigt som han vandrade fram och tillbaka i omklädningsrummet. Vår innermittfältare syftade på skadan han ådrog sig under senaste matchen. – Ser ni eller!?!? Heeelt sjuuukt, fortsatte han. Tror han tog tio vändor inne i omklädningsrummet. Vi andra fattade ingenting. Anders gick precis som vanligt. Så helt sjukt var det inte.

Tacl Leif Carlsson för bilderna. Nu måste jag kila..

Fidde

P.S. Har du testat månadens gåta. Ganska klurig faktiskt. Men helt klart lösbar om man tänker till. Vem är Stig? D.S  

P.S 2. Känns som om utmaningen mot Damlaget är ganska tuff. Dom ser riktigt vassa ut. Men vi är på G! D.S

Visste ni att mustaschkampen slutar den 28 maj. I laget är det flera som hakat på kampanjen med blandade resultat. Vi har David Stenman som väl är den som lyckats bäst. Vår burväktare påminner om Tom Selleck när denne var i sina glansdagar. Även Sahlin är fin i sin tunna lilla mustasch vilken lär var hur inne som helst bland polarna borta vid Dramaten. Sen har vi Simon som hade kunnat se ut som Borat i sin mustasch men istället valt att trimma ner den till den grad att han nu påminner om en framgångsrik krögare från någon av Paris finare brasserier.

Men de finns även de killar som kanske inte lyckats riktigt lika bra. Där viljan funnits men där andra tillkortakommanden försvårat produktionen av mustaschväxt. Jag tänker närmast på Rickard och Christian. Grabbarna har verkligen ansträngt sig till fullo och odlat och odlat och odlat. Efter flera veckors slit fick killarna lön för mödan då det nu finns en viss möjlighet att se några pubertala fjun när solen står i zenit. Det är dock viktigt att komma ihåg att det är inställningen som räknas och insatsen är lika mycket värd även om fjunen bara syns under viss tid på dagen, i en viss vinkel och med rätt typ av förstoringsglas.

Att jag tycker det är roligt att skoja med någon eller några då det rör sig teman som skäggväxt eller andra ämnen som berör testosteron och manlighet bottnar med största sannolikhet i min egen historia. Undertecknad var nämligen Härlandas minsta 16-åring 1996 och målbrott och generande hårväxt var efterlängtade tecken på utveckling. Inte bara av mig, utan även av mina föräldrar, som verkligen deltog i min jakt på att bli man. Det var med stor avund jag såg kompis efter kompis nå sin brytningsperiod. Hur inblandad min familj var förstod jag inte själv förrän den dagen ett ynka lite hårstrå presenterade sig i duschen. Ett hårstrå som vände upp och ner på allt. Givetvis trodde jag att det lilla strået, likt allt annat böös som fastnade ”där nere”, kunde duschas bort. Till min stora förtjusning gick det inte denna gång. Det tunna lilla strået satt verkligen fast, vilket fick mig att hoppa och skrika av glädje. När jag berättat för mina föräldrar om min upplevelse i duschen öppnade pappa sin finaste champagne och utbringade en skål för det drygt centimeterlånga hårstrået. Det är faktiskt helt sant. Roligt nu kanske, men tufft på den tiden. Det här var en period som jag faktiskt tror har stärkt mig senare i livet.

Jaja, hursomhelst. Är du sugen på att bevittna grabbarnas mustaschkamp ska du besöka Valhalla idag klockan 16.00. Eller om du är sugen på att kolla på bra fotboll för den delen! Då kommer nämligen Limham/Bunkeflo på besök. En riktigt svår match väntar oss mot ett väldigt bollkickligt lag. Det gäller att vara på tårna.

Nä, nu måste jag kila. Gröten har kokat länge nu.

Fidde

Bredvid mig sitter Jon Stockhaus med sin skalle så välrakad att jag kan spegla mig i den. På andra sidan sitter Rickard och Christian och kliar sig i sina mustascher. Framför mig sitter Augustsson med datorn i knäet. På hans skärm ser jag att han chattar med sin blivande fru via Facebook. Dessutom har han en ICQ- och en MSN- konversation igång med henne på samma gång. Inte nog med det. Utan samtidigt författar Anders ett mail till sin underbaring. Fast Anders har lite svårt att skriva eftersom han har sin mobiltelefon klämd mellan kind och axel. Ni förstår nog vem han pratar med. Ännu svårare att skriva är det eftersom han bara kan använda sig av den högra handen. På den vänstra sitter ju förlovningsringen som han måste pussa på med jämna mellanrum. Till höger om Anders sitter Wallin, a.k.a ”Taxen” och dinglar med sina ben. Längst fram sitter Karl Henrik Anton Holmberg med sitt nyslingade Barbados-hår.

Plötsligt tittar konduktören in i vagnen där vi sitter. – Jag skulle vilja se era biljetter, säger han med en barsk stämma. Daniel Ljungholm ställer sig upp och pekar bara på märket på vänster bröst. – Jag förstår. Det är ert tåg. Trevlig resa, säger konduktören och vänder på klacken.

Och trevlig är precis var resan är. Tåget representerar välmående och glädje. Ångesttåget åker åt andra hållet.Vi avbryts av ett meddelande i högtalarna. Det är lokföraren Lasse Ternström som pratar. -Välkomna till segertåget. Hoppas ni trivs och har det bra. Ni väljer själva hur lång resan ska bli. Kom ihåg att behålla ödmjukheten och ta en match i taget, är Ternströms budskap.

Oopsidaisy, jag som tänkte blogga om ett segertåg, tänker jag för mig själv. Sekunden efteråt får jag en käftsmäll av en ganska liten hand.

Jag vaknar upp av att Oliver skrattar och drar mig i håret.
- Kan du gå och göra välling, kommenderar Camilla.
- Ja självklart, svara jag så ödmjukt jag kan.

Fidde

När kramkalaset ebbat ut, när den sista ”high-five:n” var utförd, när handflatorna ömmade efter alla handklappningar och sången väl tystnat, satt vi kvar i omklädningsrummet och bara njöt. Av en händelse gled jag in på en historia som ligger mig varmt om hjärtat. När jag berättat klart lovade jag mig själv att delge mina läsare samma historia i nästa blogg.

Den handlar om en kille från Kålltorp som ger ordet layd-back ett ansikte. Hannes ”mañana” Sahlin har snart glidigt igenom 22 år av sitt liv. Han tar dagen som den kommer och oroar sig inte för småsaker. Vår relation är ganska speciell och vi gillar att driva med varandra. Ganska rått ibland. För ett tag sedan fick jag ett drömläge. En straffspark utan målvakt.

Om layd-back är en synonym till Hannes är ordet charm en annan. Det är inte bara vi i laget som charmas av Hannes närvaro utan även det motsatta könet har en förkärlek till Härlandas Don Juan. För en tid sedan satt undertecknad och Sahlin i bilen på väg till träningen. Vår vänsterback beklagade sig över att en tjej som han träffat inte riktigt utstrålade de känslor som han efterfrågade. Tjejen ifråga, som inte bott i Sverige särskilt länge, gav Hannes kalla handen. -Fan Fidde, hon verkar lite svår den här tjejen, berättade Sahlin. Jag började hugga direkt: ”Hon vill inte ha dig Hannes. Har du tappat det eller?”, frågade jag elakt. – Lägg av Fidde, till slut kan ingen stå emot. Det vet du, var Sahlins självsäkra replik. Kroppsspråket avslöjade dock något helt annat än självsäkerhet. Gamnacken antydde att det var en något stukad Casanova som satt i passagerarsätet.

När träningen väl var genomförd och Hannes stod i duschen fick jag så läget. Under mycket stress snodde jag åt mig hans mobil och letade mig fram bland alla kontaktuppgifter. Sedan bytte jag mitt kontaktnamn mot tjejens. Om jag nu skulle ringt Hannes, skulle ju hennes namn kommit upp på hans display. Efter detta författade jag följande SMS från min mobil, där jag tog stor hänsyn till hennes korta tid här i Sverige: ”Hej Hanes. D va kul sist. Har tenkt på dig masa. Du har så leker krop. Kram”. Jag skickade meddelandet till Sahlin.

När vår vänsterspringare var tillbaka efter duschen tog det inte lång tid innan han tittade på sin mobil. Alla som sett filmen ”Blådårar” minns Zlatans utspel när han kommer in omklädningsrummet efter att han fått anbud från Ajax. Alla är tysta. Ingen verkar unna sin kaxige lagkamrat framgången. Helt plötslig ger Zlatan ifrån sig ett överlägset tjut. Samma läte fick Hannes till när han läst klart sitt SMS. Hans glädjetjut följdes upp med: ”Fidde- kolla här. Jag sade ju det. Vem kan motstå?” Tuppkammen var åter på plats. Don Juan var tillbaka.
Tack Hannes för att du gjorde den dagen oförglömlig.

Fidde

Men vem hjälper dig att bli gladare? Är det någon annan som tycker synd om dig? Kommer den personen att ge dig tre poäng på lördag mot Husqvarna?

Ingen. Nej och nej. Visst kan människor i din omgivning påverka ditt humör, men den som sitter med receptet är du själv.

 Mitt recept för att vända motgång:

1. Acceptera att du spelat dåligt och att det beror mest på dig själv.
2. Börja med att arbeta dig in i matcherna och försök att visa engagemang
3. Fortsätt skratta och vara glad
4. Träna ännu hårdare
5. Sluta tyck synd om dig själv

En person som jag vet kommer vända på sin och lagets situation är Rickard Hansson. En person med kanoninställning. Efter en förlorad match utstrålar han aldrig tankar som ”jag spelade bra i alla fall”. Har han varit dålig säger han” Idag var jag dålig, nästa match då djävlar”. Dessutom arbetar Rickard i alla lägen och utvecklas hela tiden. Om han tycker synd om sig själv? Nej, inte ens när han tittar på sin kycklingkropp i spegeln.

 Jag vet att vi kommer vända på denna situation. Men alla måste anstränga sig. Det första är att ta tag i sig själv. Därför ska jag först byta till ett par klifria kalsonger, sedan plocka fram dammsugaren och efter detta gå ut och leka med Oliver i det härliga vårvädret.

Fidde

Det är långt ifrån alla som vet vad du råkar ut för om du blir skimmad. Fuad, i laget, vet numer vad det innebär. Häromdagen blev Camillas mamma skimmad när hon skulle köpa födelsedagspresent åt sin dotter. Att bli skimmad, innebär att man olagligen får sitt kontokort kopierat och att någon sedan tömmer kontokortet. Ganska otrevligt. När jag berättade det för Fuad blev jag överraskad att han visste var det var. – Nää, faan, stackars henne, utbrast vårt anfallsess. –Mmm verkligen, hon var i stan när det hände, svarade jag. –Fan va hemskt, hur ser hon ut? Fuads fråga var något överraskande. Jag insåg att det fanns en möjlighet att han ändå inte visste vad ordet innebar, varpå jag frågade honom rakt ut. –Aa, håret va. Nån rakade henne?

Fuad trodde väl att jag sa skinnad. Men ändå? Som att någon skulle plocka fram en rakapparat inne på NK för att raka av henne håret. Vilken lirare!

Ville bara få skrivet den lilla anekdoten innan jag glömde. Återseende, som Fuad brukar säga.

Fidde

Vi är på väg hem efter en förlust mot FC Rosengård. Ändå känns det klart bättre idag än efter premiären. Vi visade upp en bättre attityd och alla kämpade och slet. Men självklart är vi inte nöjda. Jag gjorde debut idag vid 30 års ålder. Division 1-debut faktiskt. Ett kortare inhopp blev det och jag fick verkligen blodad tand.

Visste ni att Ove Sundberg spelar i vårt lag? Enligt Jon Stockhaus är Anders Augustsson ruskigt lik den nye ikonen från serien ”Solsidan”. Vid ett tillfälle skrev jag om hur Augustson vägrat glömma en fem år gammal skuld till Jon på 16 kronor och när TV 4 presenterade Ove Sundberg för allmänheten gjorde Jon en blixtsnabb koppling.

Igår var det dags för Ove Sundberg igen. Vi tränade på Torpavallen. Efter att vi i vanlig ordning bytt om på Valhalla, packade vi in oss i bilarna. Eftersom det är många unga i laget, som saknar körkort, är det alltid en svårlöst uppgift att ordna transport till samtliga. Hur som helst var Simon, Robban och jag sist kvar, trodde jag. Innan vi hann sätta oss i min bil hörde vi någon gapa med bohuslänsk dialekt, lite längre bort på parkeringen. Jag vände mig om och såg hur Anders Augustsson fipplade med något i sin ficka. Rätt vad det var tittade han upp: ”Fan vad gott Fidde att du räddar oss”, ropade Anders samtidigt som han började ta raska kliv i vår riktning. Han verkar riktigt glad tänkte vi.  - Fan vad gott Fidde, förtydligade Anders ytterligare en gång när han väl nått fram till oss. Hans ansiktsuttryck påvisade verklig tacksamhet. När jag tänkte att det inte gick att vara mer tydlig med hur nöjd han av någon anledning var med mig, höjde han sin högra hand i syfte att göra en ”high five”. - Du räddar oss verkligen Fidde, tydliggjorde han en sista gång.

Jag insåg att Anders menade, att tack vare min bil, skulle alla få skjuts bort till planen. Men något var skumt. Anders sätt att uttrycka sig. Det var som om han hade varit strandsatt i månader och nu hade någon äntligen kommit för att hämta honom med båt. Det är något som inte stämmer. Tankarna for fram och tillbaka i huvudet på mig. Helt plötsligt trillade polletten ner. Han hade tänkt ta sin egen bil men insåg att han skulle kunna få plats i min. Det var därför han fipplade med något i sin ficka. Det var naturligtvis bilnycklarna han hade lagt ner där, innan vi skulle hinna se dom. Jag tittade runt på parkeringen och innan jag åter vände blicken mot honom, fick jag mycket riktigt syn på Anders bil, en bit bort. Ett mind-game höll på att utspela sig. I ena ringhörnan stod Anders med näven i luften i väntan på en ”high five” och en bekräftelse om att få skjuts till träningen. I andra ringhörnan stod jag, med ett stort begär att få trycka dit Augustsson och hans vidriga utspel.

- Fasen också Anders. Jag ska inte tillbaka hit sedan. Jag åker direkt hem från Torpavallen. Robban och Simon har redan fixat skjuts tillbaka, hörde jag mig själv säga, samtidigt som jag skrattade mitt ondskefulla ”mohahaha-skratt” inombords.

Anders tacksamma minspel var som bortblåst. Uppgivenhet, maktlöshet och djup besvikelse beskriver bäst hans nya ansiktsuttryck. -Okey, jag får väl ta min bil då, mumlade Augustsson, medan han fipplade upp sina bilnycklar igen. Med tunga steg lämnade han platsen. En annan hade haft svansen mellan benen- men aldrig Groheds Maradona. Hans svansföring var helt normal. Däremot gick hans besvikelse inte att ta miste på. Bensinen är ju inte gratis direkt.

Fidde

Idag är ingen sådan dag. Tvärtom faktiskt. En kvart tar det att ta fram datorn ur väskan. Sedan tar det ytterligare fem minuter att hitta strömsladden. Kanske händer det något kul på TV? Kanske DiMera har något i görningen i Salem. Ska Sammy få sin Austin till slut? Eller vem ryker i Top Model? Allt annat känns roligare. När jag väl fällt upp Lap Top:en tar det ytterligare fem minuter innan jag öppnat Wordprogrammet. Till slut fipplar jag ihop en inledande mening med enbart pekfingrarna, innan jag ser på datorklockan nere i högra hörnet att det är dags för lunch. Efter lunch går det inte mycket lättare. Anledningen till att det känns så här tungt idag är naturligtvis att premiären mot Norrby slutade i moll.

Men det är dags att släppa premiärmatchen och gå vidare. Igår gjorde jag comeback efter min skada, 45 minuter med U-21 mot Ljungskile. Det var roligt. Min insats hade väl inte räckt till många getingar i GT/Expressen. Kanske att jag hade fått ihop till gadden på den första getingen? Huvudsaken var att skadan kändes bra, vilket den gjorde. Imorgon möter vi ännu en gång Ljungskile, denna gång i Svenska Cupen. Vore roligt med ett avancemang. 

”Ränderna går aldrig ur” är en utsliten klyscha. Ibland stämmer den väldigt väl dock. Som häromdagen när vi hade återträff med ett par av grabbarna från det gamla Qviding-gänget. Dagen inleddes med curling för att avslutas med El Classico. Under denna heldag färdades vi i Gabis 8-sitsiga Chrysler Voyager. Som chaufför tvingades jag bevittna hur ett gäng pappor och män urartades till ett böösgäng på rekordtid. Stämningen påminde om studenten och det var därför föga överraskande när polisen, vid ett rödljus, körde upp jämte oss och påkallade vår uppmärksamhet. Som ansvarig bilförare började pulsen slå. Ljudnivån i minibussen avtog dramatiskt och böösgänget blev till tysta skolpojkar. Under mycket stress lyckades jag veva ner fönsterrutan.

- Hur står det till här då, frågade polismannen med brysk stämma. Innan jag hann svara kunde jag i ögonvrån se hur en ur vårt gäng tog situationen i egna händer. Daniel Hoffman, böösarnas okrönte konung, nu utbildad polis knäppte upp säkerhetsbältet och kastade sig fram i framsätet på ett lika kraftfull sätt som under sin storhetstid som burväktare.
-Jeppe, för fan. Tjenare kompis, sade den legendariska Qvidingmålvakten samtidigt som han fällde upp solbrillorna i pannan. Den tidigare så bryske konstapeln sken genast upp som en sol.
-Hoffman. Det kunde jag ju räknat ut. Det är klart att det var du, svarade polismannen Jesper och skakade på huvudet.

- Jag har detta under kontroll. Ha en bra lördag så ses vi på måndag Jesper, avslutade Hoffman.

Jesper visste lika väl som vi i minibussen, att Hoffmans ord om kontroll måste tas med en rejäl nypa salt. Trots att han har sin bricka och batong går ränderna aldrig helt ur…

Fidde

P.S Testa den nya gåtan, Ta mig till tävlingen: Klostermannens stadsdel D.S

Efter gårdagens träning tog jag en promenad från anläggningen på Valhalla. Destinationen var den nya arenan- Gamla Ullevi. Jag tog vägen förbi den gamla arenan, Nya Ullevi. :-)

Meningen var att träffa två kompisar som var på matchen ÖIS-Väsby. Redan när jag var framme vid parkeringen utanför arenan kunde jag känna stämningen. Vilket tryck tänkte jag när publiken protesterade mot ett domslut. Vilken arena. Vilken akustik. Supportrarna verkade riktigt missnöjda. Det buades. Det skreks. Det visslades. Ingenting var bra. Allt var skit. Jag bad en vakt på det snällaste sättet jag förmådde, om att få komma in och se avslutningen på matchen. Även han verkade missnöjd. Hans sätt att säga nej, andades ingen som helst empati, trots att jag till slut lade huvudet på sned och vädjade till pappan i honom. Väsby ledde med 1-0, vilket förklarade stämningen på arenan och vaktens orubbliga uppträdande.

Genom grindarna fick jag i alla fall uppleva varje gång ÖIS tryckte upp eller föll med sin backlinje. Vid ett tillfälle såg jag bollen. Det var roligt.

Så helt plötsligt exploderade arenan. Robin Jonsson gjorde 1-1 i slutminuterna och stämningen blev som förbytt. Publiken jublade, spelarna kramades och nu vinkade plötsligt vakten in mig. Inne på arenan hörde jag hur spridda glåpord omvandlats till gemensamma ramsor. Nu fanns en tro på att hemmalaget kunde vinna premiären. En tro på att säsongen kanske inte kommer att bli ett lidande. Nere på planen såg jag hur grönklädda bortaspelare kämpade och slet. Det var första gången på ett bra tag som jag saknade Superettan. Onödiga ”tänk-om-tankar”gjorde sig påminda. Tänk om vi satt läget vi hade mot Väsby i säsongens sista seriematch på Vilundavallen. Då hade det varit vi som kämpat mot de rödblåa. Då hade vi fått höra glåporden på Gamla Ullevi. Då hade vi fått åka till Söderstadion för att möta Hammarby.

Att tänka, tänk-om-tankar, hjälper inte oss ett skvatt. Det enda vi kan påverka är kvällens träning och U-21match. Sedan nästa träning. På lördag mot Norrby kan vi också påverka vår framtid. Gör vi det vi ska, så lever chansen att vi möter ÖIS inom en snar framtid. Och så vitt jag förstår kommer Gamla Ullevi stå kvar ett tag till.

Fidde

P.S. Då var ordningen återställd i Drömelvan. Simon och Lindström kan känna sig passerade av den nya ligaledaren ”Fiddeliddelejz” D.S.