I senaste numret av ÖHP (trycktidningen) fick jag chansen att skriva en krönika. Riktigt roligt. Tyvärr fick inte hela plats, men här kommer den i sin helhet:

Året var 1998. Vi hade spelat träningsmatch mot IFK Göteborg nere på Valhalla IP. Vi fick med oss ett oavgjort resultat och var väldigt nöjda med vår prestation. I laget spelade Bosse Green. Bo-Evert Green var högerback i Qviding under 90-talet och hade enligt myten spelat på den positionen sedan den uppfanns. På väg ut från omklädningsrummet efter matchen, denna kalla februarikväll, stannade Bosse upp. Från innerfickan tog han på ett lika invant som självsäkert sätt upp ett paket Marlboro. Han satte en cigarett i mungipan på ett vis som hade fått James Dean att framstå som en tjuvrökande åttondeklassare i Kålltorpsskolan. Ingen av oss andra höjde på ögonbrynen. När Bosse väl fimpat cigaretten mot tungan, kastade vi in våra plastpåsar med fotbollskor i bagageluckan och hoppade in i hans gamla Amazon. Yngst som jag var, tog jag plats i mitten där bak. På tredje försöket lyckades Bo-Evert starta bilen. Innan vi lämnade grusparkeringen på Valhalla såg vi hur IFK-spelarna packade in sina läckra Reebookväskor i sina moderna Volvobilar. Genom backspegeln fick Bosse och jag ögonkontakt: – Om man bara satsat lite Fidde, så hade man också haft en Reebookväska, sa Bo-Evert. Jag kunde ana ett litet flin på hans läppar.

Det var en tung känsla när Jim Petersson blåste i pipan den 5 november 2009. IK Brage hade förpassat oss till Söderettan och det gjorde ont. Riktigt ont. Efter detta bakslag har man fått önska flera spelare lycka till och nästan välkomnat lika många. Omsättningen bland spelare och ledare har minst sagt varit stor och truppen är både yngre, mer oerfaren och tunnare än förra året. Men den är också mer homogen. Den är byggd på mycket karaktär och det finns talang.

I dagens trupp är det inte många som vet vem Bosse Green är. Frågan är om det ens är någon. Nu heter inte spelarna Bo-Evert, Jens, Jan eller Benny. Nu heter spelarna Korab, Fuad, Ronald och Besim. Generation Zlatan är här. Det är spelare som hade blivit tårögda om de sett Bosse Green spela fotboll. Inte för att det var vackert. För det var det knappast. Inte heller för att det var dåligt. För det var det inte heller. Bosses filosofi var många gånger ruskigt effektiv. Generation Zlatan hade ändå gråtit. Bosse valde nämligen uteslutande det lite längre spelet även ifall en kortare och enklare passning uppenbarade sig. För den nya generationen gäller endast ”tici-taca-fotboll”, och de långa bollarna är lika ovälkomna som maskrosor på St:Andrews golfgreenar. Men Bosse Greens kommentar om vad som krävs för att få en egen Reebookväska har samma värde idag som den hade då. Det är ett budskap jag gärna vill sprida vidare till generation Zlatan.

Hur det kommer att gå i år kan ingen svara på men vårt nybygge känns spännande och rätt. Vi har talang. Vi har fått in spännande tränare. Vi har karaktär och framförallt har vi roligt tillsammans. Målsättningen är att tillhöra toppen men inte ens chefredaktör Martinsson kan veta. Det enda vi fokuserar på är nästa träning. Men visst hade det vart underbart att få stå med en segercigarr i mungipan den 23 oktober samtidigt som ”Don´t stop believing” dånar i högtalarna. Den cigarren kommer jag i så fall att tillägna Bo-Evert Green, en levande legend.

Fredrik Holmberg

Dela på Facebook
Dela på Twitter
RSS