Ibland är det lätt att blogga. Fingrarna far fram på tangentbordet som om jag vore Ludwig van Beethoven och min Compaq vore min flygel. Ljudet från de smattrande tangenterna låter som tonerna från någon klassisk symfoni. Min kroppsposition är ergonomiskt oklanderlig. Armbågarna i 90 graders vinkel, rak i ryggen son en fura och full fokus på min 17 tums skärm. För varje bokstav som plitas ner växer mitt självförtroende till den grad att när jag är klar med mitt verk, ställer jag mig upp och vrålar Heureka.

Idag är ingen sådan dag. Tvärtom faktiskt. En kvart tar det att ta fram datorn ur väskan. Sedan tar det ytterligare fem minuter att hitta strömsladden. Kanske händer det något kul på TV? Kanske DiMera har något i görningen i Salem. Ska Sammy få sin Austin till slut? Eller vem ryker i Top Model? Allt annat känns roligare. När jag väl fällt upp Lap Top:en tar det ytterligare fem minuter innan jag öppnat Wordprogrammet. Till slut fipplar jag ihop en inledande mening med enbart pekfingrarna, innan jag ser på datorklockan nere i högra hörnet att det är dags för lunch. Efter lunch går det inte mycket lättare. Anledningen till att det känns så här tungt idag är naturligtvis att premiären mot Norrby slutade i moll.

Men det är dags att släppa premiärmatchen och gå vidare. Igår gjorde jag comeback efter min skada, 45 minuter med U-21 mot Ljungskile. Det var roligt. Min insats hade väl inte räckt till många getingar i GT/Expressen. Kanske att jag hade fått ihop till gadden på den första getingen? Huvudsaken var att skadan kändes bra, vilket den gjorde. Imorgon möter vi ännu en gång Ljungskile, denna gång i Svenska Cupen. Vore roligt med ett avancemang. 

”Ränderna går aldrig ur” är en utsliten klyscha. Ibland stämmer den väldigt väl dock. Som häromdagen när vi hade återträff med ett par av grabbarna från det gamla Qviding-gänget. Dagen inleddes med curling för att avslutas med El Classico. Under denna heldag färdades vi i Gabis 8-sitsiga Chrysler Voyager. Som chaufför tvingades jag bevittna hur ett gäng pappor och män urartades till ett böösgäng på rekordtid. Stämningen påminde om studenten och det var därför föga överraskande när polisen, vid ett rödljus, körde upp jämte oss och påkallade vår uppmärksamhet. Som ansvarig bilförare började pulsen slå. Ljudnivån i minibussen avtog dramatiskt och böösgänget blev till tysta skolpojkar. Under mycket stress lyckades jag veva ner fönsterrutan.

- Hur står det till här då, frågade polismannen med brysk stämma. Innan jag hann svara kunde jag i ögonvrån se hur en ur vårt gäng tog situationen i egna händer. Daniel Hoffman, böösarnas okrönte konung, nu utbildad polis knäppte upp säkerhetsbältet och kastade sig fram i framsätet på ett lika kraftfull sätt som under sin storhetstid som burväktare.
-Jeppe, för fan. Tjenare kompis, sade den legendariska Qvidingmålvakten samtidigt som han fällde upp solbrillorna i pannan. Den tidigare så bryske konstapeln sken genast upp som en sol.
-Hoffman. Det kunde jag ju räknat ut. Det är klart att det var du, svarade polismannen Jesper och skakade på huvudet.

- Jag har detta under kontroll. Ha en bra lördag så ses vi på måndag Jesper, avslutade Hoffman.

Jesper visste lika väl som vi i minibussen, att Hoffmans ord om kontroll måste tas med en rejäl nypa salt. Trots att han har sin bricka och batong går ränderna aldrig helt ur…

Fidde

P.S Testa den nya gåtan, Ta mig till tävlingen: Klostermannens stadsdel D.S

Dela på Facebook
Dela på Twitter
RSS