Rydebäck 1000 meter. Rydebäck 500 meter. Göteborg 230 kilometer. Utanför kan man se hur de skånska slätterna breder ut sig. Undrar hur många timmar man gjort i buss. Har rest så mycket men ändå sett så lite. Man spelar poker, sover, kollar på film, laddar eller socialiserar. Idag passar jag på att blogga.

Vi är på väg hem efter en förlust mot FC Rosengård. Ändå känns det klart bättre idag än efter premiären. Vi visade upp en bättre attityd och alla kämpade och slet. Men självklart är vi inte nöjda. Jag gjorde debut idag vid 30 års ålder. Division 1-debut faktiskt. Ett kortare inhopp blev det och jag fick verkligen blodad tand.

Visste ni att Ove Sundberg spelar i vårt lag? Enligt Jon Stockhaus är Anders Augustsson ruskigt lik den nye ikonen från serien ”Solsidan”. Vid ett tillfälle skrev jag om hur Augustson vägrat glömma en fem år gammal skuld till Jon på 16 kronor och när TV 4 presenterade Ove Sundberg för allmänheten gjorde Jon en blixtsnabb koppling.

Igår var det dags för Ove Sundberg igen. Vi tränade på Torpavallen. Efter att vi i vanlig ordning bytt om på Valhalla, packade vi in oss i bilarna. Eftersom det är många unga i laget, som saknar körkort, är det alltid en svårlöst uppgift att ordna transport till samtliga. Hur som helst var Simon, Robban och jag sist kvar, trodde jag. Innan vi hann sätta oss i min bil hörde vi någon gapa med bohuslänsk dialekt, lite längre bort på parkeringen. Jag vände mig om och såg hur Anders Augustsson fipplade med något i sin ficka. Rätt vad det var tittade han upp: ”Fan vad gott Fidde att du räddar oss”, ropade Anders samtidigt som han började ta raska kliv i vår riktning. Han verkar riktigt glad tänkte vi.  - Fan vad gott Fidde, förtydligade Anders ytterligare en gång när han väl nått fram till oss. Hans ansiktsuttryck påvisade verklig tacksamhet. När jag tänkte att det inte gick att vara mer tydlig med hur nöjd han av någon anledning var med mig, höjde han sin högra hand i syfte att göra en ”high five”. - Du räddar oss verkligen Fidde, tydliggjorde han en sista gång.

Jag insåg att Anders menade, att tack vare min bil, skulle alla få skjuts bort till planen. Men något var skumt. Anders sätt att uttrycka sig. Det var som om han hade varit strandsatt i månader och nu hade någon äntligen kommit för att hämta honom med båt. Det är något som inte stämmer. Tankarna for fram och tillbaka i huvudet på mig. Helt plötsligt trillade polletten ner. Han hade tänkt ta sin egen bil men insåg att han skulle kunna få plats i min. Det var därför han fipplade med något i sin ficka. Det var naturligtvis bilnycklarna han hade lagt ner där, innan vi skulle hinna se dom. Jag tittade runt på parkeringen och innan jag åter vände blicken mot honom, fick jag mycket riktigt syn på Anders bil, en bit bort. Ett mind-game höll på att utspela sig. I ena ringhörnan stod Anders med näven i luften i väntan på en ”high five” och en bekräftelse om att få skjuts till träningen. I andra ringhörnan stod jag, med ett stort begär att få trycka dit Augustsson och hans vidriga utspel.

- Fasen också Anders. Jag ska inte tillbaka hit sedan. Jag åker direkt hem från Torpavallen. Robban och Simon har redan fixat skjuts tillbaka, hörde jag mig själv säga, samtidigt som jag skrattade mitt ondskefulla ”mohahaha-skratt” inombords.

Anders tacksamma minspel var som bortblåst. Uppgivenhet, maktlöshet och djup besvikelse beskriver bäst hans nya ansiktsuttryck. -Okey, jag får väl ta min bil då, mumlade Augustsson, medan han fipplade upp sina bilnycklar igen. Med tunga steg lämnade han platsen. En annan hade haft svansen mellan benen- men aldrig Groheds Maradona. Hans svansföring var helt normal. Däremot gick hans besvikelse inte att ta miste på. Bensinen är ju inte gratis direkt.

Fidde

Dela på Facebook
Dela på Twitter
RSS