Sitter på en av passagerarvagnarna och bara njuter. Är väldigt bekvämt måste jag säga. Stolen är inte för mjuk, men heller inte för hård. Träsmak och stelhet finns inte på det här tåget. Utanför ser man de öppna svenska landskapen svepa förbi. Ipoden sitter som ett smäck i örat. I lurarna spelas ”Don´t stop believing”. Runt omkring mig ser jag massa svartklädda pojkar och män. Alla skrattar. Skulle kunna sitta kvar här ett bra tag tänker jag för mig själv.

Bredvid mig sitter Jon Stockhaus med sin skalle så välrakad att jag kan spegla mig i den. På andra sidan sitter Rickard och Christian och kliar sig i sina mustascher. Framför mig sitter Augustsson med datorn i knäet. På hans skärm ser jag att han chattar med sin blivande fru via Facebook. Dessutom har han en ICQ- och en MSN- konversation igång med henne på samma gång. Inte nog med det. Utan samtidigt författar Anders ett mail till sin underbaring. Fast Anders har lite svårt att skriva eftersom han har sin mobiltelefon klämd mellan kind och axel. Ni förstår nog vem han pratar med. Ännu svårare att skriva är det eftersom han bara kan använda sig av den högra handen. På den vänstra sitter ju förlovningsringen som han måste pussa på med jämna mellanrum. Till höger om Anders sitter Wallin, a.k.a ”Taxen” och dinglar med sina ben. Längst fram sitter Karl Henrik Anton Holmberg med sitt nyslingade Barbados-hår.

Plötsligt tittar konduktören in i vagnen där vi sitter. – Jag skulle vilja se era biljetter, säger han med en barsk stämma. Daniel Ljungholm ställer sig upp och pekar bara på märket på vänster bröst. – Jag förstår. Det är ert tåg. Trevlig resa, säger konduktören och vänder på klacken.

Och trevlig är precis var resan är. Tåget representerar välmående och glädje. Ångesttåget åker åt andra hållet.Vi avbryts av ett meddelande i högtalarna. Det är lokföraren Lasse Ternström som pratar. -Välkomna till segertåget. Hoppas ni trivs och har det bra. Ni väljer själva hur lång resan ska bli. Kom ihåg att behålla ödmjukheten och ta en match i taget, är Ternströms budskap.

Oopsidaisy, jag som tänkte blogga om ett segertåg, tänker jag för mig själv. Sekunden efteråt får jag en käftsmäll av en ganska liten hand.

Jag vaknar upp av att Oliver skrattar och drar mig i håret.
- Kan du gå och göra välling, kommenderar Camilla.
- Ja självklart, svara jag så ödmjukt jag kan.

Fidde

Dela på Facebook
Dela på Twitter
RSS