Så ja…Stinsen vinkade tillbaka oss till rätt perrong. Vi tog bara en liten omväg förra helgen för att hämta upp lite folk. Nu är tåget på spåret igen. Och vilken fart vi håller. Nästa hållplats: Värnamo…

Hade tänkt börja lite mer blygsamt, eftersom jag vet att det finns några läsare i laget som än så länge fungerar bättre när ödmjukhet finns där, men valde ändå denna något mer högmodiga inledning. Det är trots allt lite roligare. Dessutom vet jag att alla i laget är medvetna om vad som väntar nästa söndag. Vi är nog ganska ödmjuka inför den uppgiften oavsett vad jag skriver.

Gårdagens match var en av de bättre vi gjort i år. Lite mer rörelse, fantasi och spets i våra anfall, kombinerat med stabilt försvarsspel. Ändå känner jag att det finns mer att hämta ur det här laget, när vi lärt känna varandra ännu bättre och anammat vår spelidé än mer. Men det är ganska roligt att vara undertecknad och spela i Qviding just nu. Trivs verkligen med min omgivning minst sagt. Både på planen men också vid sidan av. Stämningen är grym i det här gänget.

Annars har helgen varit ganska lugn. Oliver har kommit in i en puss-fas, vilket är väldigt roligt. Han skjuter fram sin underläpp i tid och otid vilket är signalen för att det ska pussas.

Häromdagen träffade vi på tre gamla lagkamrater på stan: Mauri, Bulun och Björn. Bulun hade även sin dotter Leah i famnen. När vi stod där och snackade körde Oliver lika plötsligt som beslutsamt fram sin underläpp. Oliver hade bestämt sig för vem som skulle få sig en blöt och snorig puss. Det var Björn Anderson, 2 meter över havet, som var den utvalde. Oliver skulle till varje pris pussa på bjässen från Fåglum. Han nöjde sig inte med en puss. Björn fick ställa upp tills läpparna började nara sönder.

Ibland undrar jag verkligen hur Oliver tänker. Han kan få mjuka, underbara pussar av sin mor, vars läppar smakar hallon. Eller pussar av jämnåriga Leah, söt som socker. Så väljer han Björn Anderssons vars mun knappt syns för oss vanliga, så vida man inte står på en stege och vars läppar nätt och jämnt kan skönjas bland allt skäggstubb.

Han är härlig nu vår grabb. Går runt och babblar på sitt egna språk hela tiden. Ibland låter han väldigt aggressiv. Som häromdagen när vi var på en lekplats och träffade 5-åriga Alexandra.
- Jag fattar inte vad han säger, sa Alexandra märkbart besvärad över att inte förstå. Oliver fortsatte att skälla. -Vad säger han, frågade Alexandra mig. Han bara pratar och pratar men jag fattar ingenting, fortsatte hon. Det gick inte att ta miste på att hon var väldigt störd över Olivers ofullkomliga språk. Jag kände mig lite stressad över situationen. Oliver lät väldigt aggressiv och ville verkligen ha något sagt. Alexandra var förbannad för att hon inte förstod honom. – Han säger att du har så fina skor, hörde jag mig själv säga.

- Åh, tack. Gud vad glad jag blir, svarade Alexandra och log med hela ansiktet mot Oliver. Jag hade själv inte kunnat formulera tacksamhet på ett mognare sätt än vad den 5-åriga flickan gjorde.

Barn är roliga. Jaja, det blev mkt Oliver idag. Vet nästan aldrig vad jag ska skriva om när jag börjar.
Bifogar en bild på min son. De som känner mig väl, ser nog en och annan likhet…

Fidde

En liten stekare i viktigt samtal

Dela på Facebook
Dela på Twitter
RSS