-Rak i kroppen när ni går över häckarna, instruerar vår fystränare Dan Fransson.
-Helvete, ropar jag när jag sparkar i den andra häcken i rad.

Frustrationen växer för varje hinder jag kommer till. Dans rörlighetsbana är lika utvecklande som avslöjande. Två häckar fram har jag fysprofeten Fuad Hyseni, vilket knappast gör att jag ser bättre ut på banan. Hans kropp påminner om en avatar. Muskulös som en grekisk gud, spänstig som Stefan Holm och smidig som en leopard. Upp med höger knä. Över med benet samtidigt som du är rak i kroppen. Lyft vänster ben. vik knäleden, över med benet. Denna gång vidrör jag bara häcken med ena skosnöret. Ett litet framsteg tycker jag allt. Mer luft under mina vingar hinner jag inte att få:
- Rakare i kroppen på nästa häck Fidde, hör jag nämligen Fransson tillrättavisa mig.

Dans lille favoritadept, Fuad, har 20 centimeter till godo när han elegant avverkar häck efter häck. Grabben verkar ju som framavlad för att glänsa på Franssons fyspass, tänker jag för mig själv. Har bra lust att fälla honom så han river ett par av häckarna. Bakom mig hör jag hur Erik stånkar och stönar. Fan, vad han låter mycket när han tränar, tänker jag för mig själv. Det verkar som att han har det lika tufft som jag. Sista häcken går bra tycker jag själv men innan jag klappat färdigt mig själv på axeln öppnar Fransson käften igen.
-Titta på Fuad Fidde!
-Joo jag har sett honom, mumlar jag för mig själv innan det är dags för nästa moment på Franssons bana. Denna gång ska vi också ta oss över häckar. Fast nu ska vi hoppa över. Först ser jag Fuad studsa över som om att han hade fjädringarna från Doodle Jump fäst under skorna. Själv tar jag mig nätt och jämnt över. Jag skakar loss mina ben efter sista hoppet. Nu gäller det att lösa stegen- Koordinationsstegen.

Först ska den lille ballerinan Fuad dansa sig igenom. Tony Irwin hade fällt tårar, ifall han sett Fuad göra koordinationsövningarna i stegen. Vackert är ett ganska snällt adjektiv. Sedan är det min tur. Höger fot först tänker jag. Sedan vänster bakom. Jag klampar igenom stegen samtidigt som jag hör Fuad och de andra skratta en del. Men det går ganska bra faktiskt. Jag trampar bara på plasten fyra gånger. Jag känner mig riktigt nöjd efter stegen. Ändå kommer Dan fram och lägger armen om mig och säger att det går bättre nästa gång Fidde.

Och visst gör det. Vill man så kan man nästan alltid utvecklas. Oavsett ålder. Därför längtar jag redan till nästa förmiddagspass.

Fidde

Dela på Facebook
Dela på Twitter
RSS